Fem sätt att verifiera ett självtest hemma, jämförda

Organisationer som ber människor att testa sig själva har använt fem tillvägagångssätt för att veta om testet genomfördes. Här står de sida vid sida, med vad vart och ett kostar och vad vart och ett bevisar.

1. Egen uppgift på förtroende

Personen uppger att testet var negativt, i ett formulär eller i en app. Kostnad: ingen. Personal: ingen. Bevisar: ingenting. Används av: skolor runt om i Europa med föräldraintyg, nationella system för att rapportera sitt resultat. Svaghet: dokumenterade oriktiga uppgifter.

2. Inskickat foto

Personen laddar upp ett foto på teststickan. Kostnad: ett uppladdningsformulär. Personal: någon som tittar på fotona. Bevisar: att en negativ teststicka finns någonstans. Används av: Irlands hälsovård för personalens sjukfrånvaro, italienska regioner i patientjournalen. Svaghet: vilken sticka som helst, vilken person som helst, vilket datum som helst.

3. Övervakning via video i realtid

En utbildad person tittar på testet över video. Kostnad: övervakarens tid per test, vanligtvis 15–30 minuter. Personal: övervakare, schemaläggning. Bevisar: proceduren och, oftast, identiteten. Används av: testtjänster för resor 2021–22. Svaghet: kostnaden växer med varje test; köer; inte genomförbart för daglig screening.

4. Testning på plats

Personen testas av personal på en plats. Kostnad: personal, lokal, tester, restid. Bevisar: allt. Används av: arbetsplatser, testcenter, apotek. Svaghet: det dyraste alternativet, och personen måste ändå komma in.

5. Automatisk videoverifiering (ScreenMe)

Personen testar sig hemma framför mobilkameran; proceduren och identiteten verifieras automatiskt och ett intyg utfärdas. Kostnad: per screening, en bråkdel av övervakning via video. Personal: ingen per test. Bevisar: proceduren, identiteten, resultatet och tidpunkten. Svaghet: kräver en smartphone.

Jämförelsetabell

Vanliga frågor